Jag kan inte förstå att det är över. Det har varit en helt fantastisk resa. Jag har ärligt fortfarande inte tagit in att det är slut. När jag slutligen rullade in på bussgodsparkeringen och började skruva isär Olle såg jag att jag cyklat exakt 2300 kilometer. 2,3 miljoner meter har rullats på drygt tre arbetsveckor på sadeln. Jag ska här i dagarna försöka göra en sammanfattning om resan, vad som varit roligast, vackrast, galnast osv. Håll utkik.

Min resa tar dock inte slut här. Egentligen är det bara halvtidsvila för mig. För sex veckor sen startade jag i kiruna på cykel, och nu ska jag åka sex veckor runt och valarbeta. Jag ska vara festförstörare och åka land och rike runt i bil. Man kan fortsätta följa mig på www.slutpafesten.se. Min vanliga blogg kommer också komma tillbaka.

Jag vill passa på att tacka alla som stöttat under resan. Tack till mina päron, som ovillkorligt stöttat inför och under resan. Utan dom hade resan nog inte blivit av. Dom har de senaste födelsedagarna och jular oavkortat köpt cykelgrejer till mig så jag kunnat ge mig av. Dom har skjutsat och grejat, och gjort allt de kunnat så jag har kunnat fullfölja den här resan. Jag älskar er. Tack Anneli, för att du gav dig av med mig. Bättre sällskap hade jag inte kunnat önska mig. Du om någon förtjänade att cykla in i Malmö. Tack alla er som låtit oss sova hos er. Tack för all maaaaat som oftast kommit med i sovplatsen   Tack Göran för lånet av dina väskor, dom har varit ovärderliga! Tack snälla busschaufförer som låtit oss åka med när det behövts. Tack beate för cykelbyxorna. Tack ALLA som hjälp till att göra den här resan möjlig. Och sist men inte minst, tack alla ni som följt bloggen. Era uppmuntrande ord har varit guld värda!

En sak är definivt säker, det här är långt ifrån sista cykelresan jag gör. Kan man cykla genom Sverige kan man banne mig cykla genom Europa. Eller cykla till Asien. Eller cykla genom Afrika. Planeringen inför nästavresa har redan tagit fart i mitt huvud. Det här är faktiskt den bästa resan jag gjort i hela mitt liv. Och om målet någonstans var att utmana sig själv och försonas med sig själv så har jag i alla fall nästan lyckats helt. Jag är mycket stolt över mig själv och över vad min kropp klarar av. Dock blev det inte en lika stor fysisk utmaning som jag trodde, men det kanske blir på nästa resa

Så skeppades olle iväg till mina päron. Jag känner mig halv utan honom. Det blev ett jäkla bestyr att få ner honom i lådan, i vanlig ordning hade jag fått en för liten kartong. Helt otroligt att dom alltid gör samma sak. Av alla gånger jag skickat olle i låda är det bara en enda gång jag fått en tillräckligt stor låda. Så nu får han färdas med handtaget utanför.

Just det. Femton kilometer innan slutdestinationen råkade jag ut för den allvarligaste olyckan på resan hittills. Min arm fastnade i en taggbuske längs vägen. Det blödde.

Vi har varit och hämtat upp en kartong till Olle. Ida skämtar om att det är mig dom ska skicka i kartongen. Färgen passar i alla fall

Så var vi här. Nästan 230 mil senare. Tre arbetsveckor på cykeln senare. I Malmö. Jag är lite tom just nu, jag vet inte riktigt hur det känns. Klart det är skönt att vara framme men samtidigt är det så sorgligt att det är slut. Nu måste jag fixa lite grejer, som att leta reda på bussgods och packa ihop Olle. Men först ska jag delta på fetaste torgmötet här. Nu jävlar ska det dansas!

Sista gainon vid något slags bussgarage. Så dom har gröna bussar här. Den finaste färgen på bussar hittills är lila. Tror dom fanns i örebro. Triangeln nästa! Hinner jag dit till ett har jag blivit lovad dans. Har tolv minuter på mig, blir lite tajt.

Det luktar hav. Jag ser öresundsbron och Malmö. Det är fan inte långt kvar.

En massa längs vägen jag cyklar på. Två mil till slutdestinationen.

Är det något man fått se mycket av under resan så är det kyrkor. Ibland har man cyklat förbi flera om dagen. Svenska kyrkor och kyrkogårdar är väldigt fina och varenda gång jag cyklar förbi en kyrkogård tänker jag på min mamma. Inte för att hon är död eller så, utan för att hon har alltid tyckt att svenska kyrkogårdar är så fina. När vi kom till Sverige för många herrans år sen hamnade vi just i Skåne, så vi åkte runt på många skånska kyrkogårdar och beskådade dom. Så det känns lite speciellt att såhär på sista dagen fika just vid en kyrkogård. I Skåne.